Gym = Euphoria

Vi börjar dagens in lägg med att säga att jag älskar sär skrivningar och stav fel. Det finns inget i detta sam hälle som jag älskar mer. Jag har förstått att väl utbildade människor kan göra fel. Jag är väl utbildad och in förstådd med upp byggnader i skrivning, stavning och språk men jag älskar verkligen sär skrivningar och stav fel. Jag hoppas att Christian, en man som på ett väl formulerat sätt sade till mig att han var glad att han inte hatade människor för att det tar så mycket energi, men att han ändå hatar de som gör sär skrivningar. Jag hatar inte många i denna värld. Det är få. Men jag märker att för varje dag som går så hatar jag fler och fler, mesta dels ung domar. Det känns som att dagens ung dom inte har hjärn kapacitet till att förstå att om ett ord uttalas samman satt så ska det SKRIVAS IHOP!!!

FATTA DET!!!
HAT TILL ALLA SÄRSKRIVNINGAR!!!

Då ska vi se...

Jag har precis kommit hem från jobbet, har bara satt på datorn och nu sitter jag här och skriver. Varför så på en gång för? För att chefen sa till oss alldeles innan vi gick att vi imorgon börjar halv nio vilket betyder att jag måste gå upp klockan sju för att hinna vakna. Det gör inte mig nånting att få jobba mer, det betyder bara att man har nånting att göra. Men jag föredrar att börja lite senare och isf sluta lite senare. Visst man kan vara trött på kvällen och så men då är man ändå inne i det hela och det går bra iaf. Jag vet till exempel inte vart tiden mellan klockan sex och klockan åtta tog vägen. Den ba' flög förbi. Läskigt!

Baserat på det Christian sa igår (se gårdagens inlägg) så har jag idag tänkt en hel del på vänskap.
Vänskap är vackert.
När jag tänker på personer som kommit och gått i mitt liv så känns det ändå som att de som jag har hållt närmast fortfarande finns kvar. Vi kanske inte språkar med varandra lika ofta men de finns där. Tänker tillbaka på högstadiet, tänker på sjuan, så mycket nytt folk, man skaffade nya bekanta och nya vänskaper och de jag blev närmast med på högstadiet har jag fortfarande, om än väldigt sporadiska, konversationer med, Lovisa, Kesti, Emil, Timblad för att nämna ett fåtal. Sen kom man upp på gymnasiet, ännu mer nytt folk. Läsåret i Alcoy, bara nytt folk.
Jag har i runda slängar en miljard kompisar och att tänka på det får mig att må så bra.
Det finns inte lika många som jag kallar vänner. Mina vänner är oändligt uppskattade av mig. Jag brukar vara duktig på att lära känna nytt folk, vara social, starta konversationer, men det är få av dessa konversationer som leder till vänskap för min del. När jag frågade några vad de tyckte att en 'vän' var så var det faktiskt några som sa: "Jag vet inte." Att inte ens veta hur de tycker en vän ska vara tycker jag är ledsamt. Jag har känt vänskap från många kompisar, jag har delat med mig av vad jag tycker och tänker till en hel del. Få av dessa har verkligen hjälpt mig se klart på situationen jag beskrivit, få har hjälpt mig att komma på en konstruktiv lösning. Men de är just de som hjälpt mig som jag verkligen uppskattar. Det är de som funnits där för mig som jag vill ha kvar. Det finns inget annat att säga än att jag vet inte var eller vad jag skulle vara idag om jag inte hade haft vänner som er. It's like catching lightning the chances of finding people like you.
En vän ska vara precis som er, inget mer, inget mindre.

Att veta att man har vänskap i sitt liv är ovärdeligt. Enligt mig, kan man inte sätta ett pris på det. Nåt annat som är ovärdeligt för mig är musik, jag kan inte sätta ett pris på musik, jag tycker en del är skit, jag tycker en del är skitbra men jag sätter inte 40 öre på en jessica simpson-singel och jag sätter inte 40 kr på neil diamond -singel. Det jag vill ha sagt är att musik är en stor del av mitt liv. Ni får ursäkta det hemska språnget till Jessica och Neil.
Jag har en favoritlåt som jag verkar älskar alltid, får inte nog av den. Den tänkte jag bjuda på idag.
Jhene feat. Jay Sean - Down 4 You.



I'll be there for you, these five words I swear to you... /El Nen